eivor
När man återvänder till den stad man vuxit upp och bott i största delen av sitt liv så händer det ju att man träffar sina gamla vänner, som man fortfarande känner. Idag hade jag däremot en annorlunda upplevelse. Jag träffade min gamla lågstadielärare, alltså min första klassföreståndare!
Jag minns henne som snäll men bestämd, auktoritär och godhjärtad. Hon såg alltid till att rättvisan fick segra. Dessutom var hon väldigt bra på att förklara så att alla barn, även jag, kunde förstå. Visst mycket av detta har hon säkert kvar nu även om det var många år sedant hon pensionerades. Men det märkliga med att se henne igen var att hon var så liten! Inte alls som jag minns henne.. imponerande att hon kunde få ordning på en hel klass trots sin ringa storlek..
Vi sa inte särskilt mycket, vet inte om hon kände igen mig ens, det blev typ:
- Hej
- Hejhej
Smäller kanske inte så högt.. men jag vill nog ändå påstå att för mig var det ett stort ögonblick! En liten nostalgitripp som syftade till att liksom knyta ihop säcken. Första mötet var då jag började skolan... nu har jag slutat skolan och träffar henne igen. Tänkte snabbt igenom vad som hann hända mellan dessa två möten...
Kom fram till att det var en hel del...
Något jag alltid fascinerats av hos henne är hennes förmåga att skriva en bokstav om och om igen och precis alla är likadana och ser helt perfekta ut! Det kommer jag aldrig lära mig..
Jag minns henne som snäll men bestämd, auktoritär och godhjärtad. Hon såg alltid till att rättvisan fick segra. Dessutom var hon väldigt bra på att förklara så att alla barn, även jag, kunde förstå. Visst mycket av detta har hon säkert kvar nu även om det var många år sedant hon pensionerades. Men det märkliga med att se henne igen var att hon var så liten! Inte alls som jag minns henne.. imponerande att hon kunde få ordning på en hel klass trots sin ringa storlek..
Vi sa inte särskilt mycket, vet inte om hon kände igen mig ens, det blev typ:
- Hej
- Hejhej
Smäller kanske inte så högt.. men jag vill nog ändå påstå att för mig var det ett stort ögonblick! En liten nostalgitripp som syftade till att liksom knyta ihop säcken. Första mötet var då jag började skolan... nu har jag slutat skolan och träffar henne igen. Tänkte snabbt igenom vad som hann hända mellan dessa två möten...
Kom fram till att det var en hel del...
Något jag alltid fascinerats av hos henne är hennes förmåga att skriva en bokstav om och om igen och precis alla är likadana och ser helt perfekta ut! Det kommer jag aldrig lära mig..
Kommentarer
Postat av: karin
haha! det är ändå något speciellt med lågstadielärare som jag brukar säga.. ;)
Postat av: Sara Berglund
Hehe, ja de är duktiga på likandana bokstäver. :)
Postat av: Anonym
kan inte du skriva oftare i din blogg för jag gillar starkt vad/hur du skriver
Trackback